I fredags var det dags för Ella att börja skolan. För att inte orsaka kaos den första dagen hade de saxat start-tiden för de olika Kindergarden-klasserna, och Ella började inte förän kl 11.30. Så vi han lämna Walter på dagis innan jag och Ella åkte hem och bytte om till skoluniformen och packade lunchlådan. Med en dryg halvtimmes marginal knallade vi iväg.
Klassrumet var fyllt av Ellas nya klasskompisar, och deras föräldrar. Ella finck en namnlapp med en blå plutt som betydde att hon skall hämtas av en förälder (och inte av fritids-personalen). Bänkarna/borden var uppställda med olika aktiviteter, typ rita, pyssla etc. Ella valde att rita.
Ganska snart uppmandade fröken alla föräldrar att börja dra sig tillbaka. Jag han krama Ella en extra gång innan jag gick. Ella verkade ta det med fattning.
Sen var det bara för mig att bege mig hemåt. Det fanns lite städnign att göra, men annars kändes det lite märkligt att båda barnen var borta.
Kl 14.50 var det dags att hämta Ella på basketplanen vid fritids, strax bredvid skolan. jag var där med en dryg kvarts marginal. Ella och hennes klasskompisar kommer att leka på denna basketplan, lite avskilt från de stora barnen, under de första veckorna, för att lära känna varandra och omgivningarna under lite lugnare former. Trots detta berättade Ella att hon på något sätt lyckats komma bort under en av rasterna. Plötsligt insåg hon att hon inte visste vart hennes fröken och resten av hennes klass var. Hon blev förtvivlad och började gråta, sa hon. Turligt nog fanns flera stora barn i krokarna, som genast försökte trösta henne, och sannolikt lyckades hjälpa henne att hitta sin klass som hade samlats under trädet i enar hörnet av basketplanen. Dom stora barnen var sannolikt de "Buddies" från årskuss 4 som hade fått varsin Kindergarten-elev tilldelad sig som de skall ta hand om lite extra under de fösta månaderna. Ellas buddy heter Chanelle. Ella fick en fin tecknign av henne.
Men nu var altså klockan 14.50 och Ella kom runt hörnet med sin fröken och resten av klassen. de samlades under trädet igen innan de sprang iväg till sina föräldrar. På bilden nedan kan man skymta Ella i mitten, med ansiktet mot kameran, och i högra kanten kan man se Ellas fröken, miss Manning.
Trots att Ella hade gråtit och kommit bort under dagen, så verkade hon glad och nöjd, inte bara med att se sin pappa igen, utan som det verkade, även med själva skoldagen. Hon säger att det skall bli kul att gå till skolan igen på måndag.
Sen gick vi hem och käkade upp det som blivit kvar i lunchlådan, och lite till, innan katarina och Walter så småningom kom hem.