Ella fyller 5 år

(Katarina skriver). Så kom den dag som jag bävat för; Ellas 5-års kalas utan några riktiga kompisar att bjuda. Andreas och mamma hade lyckats tänka ut vilka barn som Ella mest umgås med, så fyra stycken tre åringar (Maya, Juni, Gustav och Quentin) en ett och halvt åring (Saga, Junis lillasyster) och Quentins storasyster Bonnie, nio år, kom utklädda till prinsessor, spiderman och prins till Bronte beach. Kalaset började kl 10 med tårta följt av sånger, lekar, såpbubbleblåsning och fotboll. Efter korv och kycklingspett grillade på en av de allmänna grillarna, hade några vid sittgruppen bredvid oss sett en vilsen sjörövare som barnen fick leta reda på. När piraten Andreas var funnen fick barnen hjälpa honom att tyda en skattkarta och tillsammans hjälpa till att hitta stället och gräva fram skatten (bestående av godispåsar och Bolibompa-DVDer).







När kalaset var över åkte vi på en stor konstutsällning “ sculptures by the sea” som började på Bondis strand, upp över klipporna, ut över havet, upp över en stor och hög platå och ner på Tamarama beach. Denna utställning återkommer varje år med ca 500 000 besökare som åskådar de mest fantasirika skulpturere på en helt unik och otroligt vacker utställningslokal.





Ella sa upprepat under kvällen att detta var den mest fantastiska dag i hennes liv och henne bästa födelsedagskalas, vilket verkligen värmde mitt hjärta att höra, då vi ju inte lyckat hitta en enda jämnårig kompis till Ella.

Little Bay

(Katarina skriver) I lördags åkte jag och Andreas och barnen (mamma tog en ledig dag och åkte själv och tog en strandpromenad vid Clovelly) till hem till Lina och Peter och deras barn Juni och Saga (tre och ett och ett halvt år). De har just flyttat till Little Bay till en ny lägenhet på femte våningen med en stor balkong med lekplats och en fantastisk utsikt över Botany bay. Lotta och Maya kom dit också och vi gick alla till den lilla mysiga och ganska folktomma stranden. Barnen plockade snäckor, badade och grävde i sanden medan vi föräldrar kunde prata. Andreas snorklade och såg några fiskar och massor av sjöborrar.

"Craft" hemma hos Louise

I mitt förra blogg-inlägg berättade jag (Hanna) att jag skulle bli inbjuden till en "Craft"-kväll Med Liz och Louise. Idag var det dags.

En något (1/2 timme) försenad Lis hämtade mig för färd till Louise. Jag presentade Louise med kex från Götebrgskex och blåmögelost från Danmark. Liz hade med en flaska rödvin (!) som genast öppnades. Jag tänkte på hemfärden... Men här i Australien går det bra att köra bil efter 2-3 glas vin, har vi fått höra av Katarinas professor.

Sen drack vi the, ost och kex och nybakade scones, dvs ingen bjöd på sconesen och jag som är något sånär väluppfostrad vågade inte fråga. Resultatet blev att vi fick varsin påse scones med hem!

Lousie stickade på något rött på det lite aviga engelska sättet, Liz lagade lite kläder -- med fyra barn hemma finns det nog att göra! Mycket prat -- jag förstår ungefär hälften -- om stort och smått; balett, konst, fotografering, skola och barn. Ja, kvällen gick fort, och jag sydde nog tio korsstygn på min "bottle brush"-duk (inköpt på visitorcentret vid det tre systrarna) så någon gång blir den väl färdig.

På hästryggen i Blue Mountains

Några av mammorna i barngruppen i Svenska Kyrkan i Sydney skulle åka till Blue Mountains i lördags för att rida. Dom frågade ifall Katarina ville följa med, vilket hon först inte alls ville, men efter att ha surfat in på Megalong farms websida så ändrade hon sig.

Vi andra i familjen fick också följa med. Vi tänkte inte rida, men det verkade som om det gick att fördriva tiden på gården de två timmar som Katarina och de andra var ut på sitt rid-äventyr.

Ridturen skulle börja redan kl 10.30 och det var säkert två timmars bilkörning dit. Vi lyckades komma iväg vid 8.30 tiden, så det var lite dåligt med marginal. Vi körde rakt västerut på Paramatta Road, som även är The Great Western Highway och fortsätter förbi Parmatta och upp i Blue Mountains. Jag hade föreställt mig Blue Mountains som mest obebott, med en smal väg och nåong enstaka liten by, men det var en stor bred väg och samhällen som låg kloss i kloss,

När vi kommit till Blackheath och svängt av på Megalong Road var klockan nästan 10.30, och vi hade nog en kvart kvar till gården, men det visade sig inte vara någon brådska. Vi var inte först, men definitivt inte sist när vi kom fram.

Så småningom hade alla som skulle rida samlats.


Då var det dags att hoppa upp på hästen och rida iväg.



Vi andra, dvs Hanna, jag, Ella och Walter stannade kvar. Vi började med att fika lite medhavt fika under en jättestor haggtornsbuske fulla av bin. Sen knallade vi upp i backen för att leta rätt på lite djur att titta på. Vi hittade ankor, kaniner, hönsfåglar av olika sorter, alpackor, getter, men framför allt en stor tjock gris.



Men vi hade också hört att det fanns ponnyridning för barn. Hanna gick och kollade i receptionen, och det visade sig stämma. Man betalade $10 för två varv runt dammen. I princip gick man bort till hagen, plockade sig en häst satte sitt barn på den och kanallade iväg. Minimalt med assisans från personalen. Men efter lite letande hittade vi någon som kunde peka ut en lämplig häst. Allt gick bra och barnen tyckte det var kul. En favoritepisod i en av våra Bamsetidningar är "Nalle-Maja på ridläger" och nu var vi också på ridläger. Spännande!





Så småningom återkom Katarina och de andra från ridturen. Det hade varit fantastiskt. De hade sett wallaby och en vacker och spektakulär natur.

När Katarina pustat ut ett tag och fått fika lite hon också, så åkte vi i riktning tillbaks mot Sydney. Men först stannade vi till vid de tre systrarna i Katoomba. Det är en spektakulär bergsformation som ligger väldigt lättilgängligt i den lilla staden Katoomba.





Sen blev det middag på en liten restauran i granstaden Leura, och sedan hemfärd. Hemma igen vid 21.00-rycket. Alla nöjda med dagen.

Föräldramöte

I tisdagskväll (efter Hannas och barnens äventyr med Liz och Quentin) var det dags för det första föräldramötet innan Ella skall börja skolan efter jul. Liksom i Sverige börjar man skolan efter sommaren. Med det betyder februari här, så klart. Ella kommer att börja i Kindergarten som motsvaras av "sexårs" i Sverige, tror jag. ("Kindergarten" verkar vara ett begrepp behäftat med viss förvirring i Australien som man kan läsa om på dess wikipedia-sida)



Själva mötet började med att tre "school captains", dvs tre utsedda elever ur årskurs 6, höll varsit litet tal om varför de tyckte att Randwick Public School var bra och att de hälsade oss och våra barn välkomna. Trevligt. Sen satte själva informerandet igång. Inte så väldigt mycket information kanske, men man fick lite känsla för hur det kommer att gå till.

I oktober/november är det dags för lite "inskolning" då Ella och alla hennes blivande "kursare" skall gå till skolan vid två tillfällen för att prova på lite. Jag ska gå dit med Ella och lämna henne i ett klassrum med 25 andra barn och går sedan till "the parents room" och väntar i två timmar. Kan bli jobbigt för Ella som ju ännu inte förstår eller pratar särskilt mycket engelska. Någonstans i närheten av föräldrarummet finns också "the uniform shop" där man beställer skoluniformen. Det verkar dock inte vara den striktaste varianten. En gul pike-tröja (som heter "polo" på engelska), svarta mjukisbyxor och en svart hatt verkar vara standard. Det finns nog också någon form av klänning tror jag. Men jag har ju bara sett vintervarianten än. Det blir nog kortbyxor på sommaren.

Sen börjar skolan i månadskiftet januari/februari. Då är det pang på. Ingen mer inskolning eller korta dager eller så. 9-15 första dagen, inga föräldrar. Kan bli lite kämpigt, kan man tänka sig. Men vi hoppas att det kommer att ge med sig ganska fort. Vi har träffat lite folk som säger att det kan gå på någon eller några veckor innan Ella faktiskt förstår och kan prata lite Engelska etc.

Hanna hemma hos nya människor

[Bloggat av Hanna, som numer har sin egen Blogger-användare]

Playgroup är en underbar uppfinning -- inte bara barnen "are making friends", utan mormor också! En mamma, Liz med sonen Quentin, pratade jag med för några veckor sedan. Hon tyckte att Walter var en lagom kompis för Quentin. Sedan dess har vi varit hemma hos dem och bakat kakor och Quentins tre storasystrar och en kusin hade en "magic show" for oss.

Igår kom mamma Liz och Quentin och hämtade mig, Ella och Walter med deras minibuss. Vi åkte till Centennial Park och tittade på alla olika fåglar, hästar med ryttare, aboriginstigen genom skogen av pappersbarksträd. Walter och Ella turades om att hålla lilla hunden Cherry på promenaden och cykla på Quentins medförda cykel.

Sen åkte vi hem till en väninna till Liz (alltid lika roligt att komma hem till människor), Louisa, änka sedan tio måndader och ungefär i min ålder. Hon bjöd på kaffe, vegemite-smörgås o d:o jordnötssmör, frukt och kakor. Barnen lekte "snällt" med lego på golvet under tiden. Louisa hade en underbar liten "garden" (bakgård) fylld med krukor, växter, vattenväxter, kaktusar, vinrankor, ja inget fattades på denna lilla yta.

Utflykten avslutades med besök i det jättestora stallet vid Centennial Park med enorm paddock. Det pratades också om craft-kvällar där jag skulle inbjudas, för "alla svenskor handarbetar" fick jag veta... Ja, vad allt kan inte playgroupsbesök leda till?

Django-jazz

Som Katarina redan berrättat i förra inlägget, så åkte vi till norra sidan av sydney Harbour, dvs till Milsons Point, precis öster om norra brofästet för Harbour Bridge, där jag skulle spela bas med en liten django-jazz-orkester.

I lördags, på Manly Jazz festivalen stötte jag ihop med Pam, som jag spelar med i bandet som repar i Rosevill, och hennes pojkvän Campbell. Han frågade om jag ville hoppa in som basist i deras lilla orkester som spelade på en "klubb" på onsdagar. Han beskrev det hela som väldigt opretenstiöst och i princip ett rep med publik. Eftersom Django-jazz tillhör mina favoriter, så tackade jag ja. jag har dock aldrig spelat sånt, och jag hetsade upp mig lite under veckan eftersom det ju ofta blir lite konstiga (andra) tonarter när det bara är fioler och gitarrer med.

Katarina berrättade om detta för sin "chef" Brett som också ville följa med. och även hans fru Linda. De bor i närheten av oss så vi plockade upp dem på vägen dit. Linda fick guida oss över bron och fram till klubben. Det gick bra och vi var där i god tid.

Campells beskrivning stämde bra. Det var en stor lokal, med inte så mycket folk. och de flesta försvann när de käkat klart. Ett tag var det bara orkestern, Katarina, Brett och Linda i lokalen. Men det var jättekul att spela. Jag skall åka dit nästa vecka också. Deras ordiarie bassist är borta då också.

Katarina tog en bild:

En Onsdag

[Bloggat av Hanna.]

Efter frukost och diverse vattenfärgsmålning gick jag och barnen iväg till play group. Det var jag som öppnade så kl tio i tio var vi där. Först ska grinden öppnas sen ett förråd där nästa nyckelknippa hänger, så köket, toan, ytterligare ett förråd och grinden till play groups trädgården.



Varje familj betalar en summa per termin, 25 dollar, och tre dollar varje gång. Man har med sig frukt till barnens gemensamma fruktsallad. I det mycket enkla köket finns vattenkokare, te och pulverkaffe, ibland mjölk i kylen. Den här dagen blev det inget pyssel, men leksaker i mängder som bärs ut och in. Förmiddagen avslutades med sångstund. Walter var med nästan hela sångstunden och Ella är alltid med hela sångstunden.





Så gick vi hem. Barnen är jätteduktiga nu och håller mig i handen då vi går över de starkt trafikerade vägarna. Andreas hade maten färdig, rest på köttbullar (kofta), cous cous (taboule) och hummus –Jättegott.

Efter låtsas-kalas med skattjakt i barnens rum packades fika – frukt, saft, snabbkaffe och dagen till ära några kex – och så gick vi till lekparken vid Queens Park. Skönt väder, fotboll och studsboll, så gick eftermiddagen fort.

Då Katarina kom hem åt vi fruktsallad (frukterna är fantastiskt goda här), keso, te och smörgås.

Katarina och Andreas åkte vid kl sex snåret – Andreas hade fått ett gig på ett okänt ställe. Barnen såg på Bolibompa och badade och jag diskade. Senaste Bamsetidningen lästes från pärm till pärm, ett par sånger och Gud som haver och barnen sov sött – Trodde jag ja – Det blev väl ett par studsningar och frågor av typen: ”Varför finns lampor” innan John Blund kom. Jag hann stryka en hög tvätt också. Tekopp vid kl nio snåret och new kl 9.30. Så var onsdagen slut!

[Katarina fortsätter bloggen. ]

När jag kom hem från jobbet satt Ella och väntade på mig i trapphuset. Hon hade väntat JÄTTELÄNGE (10 min enligt mamma) och blev överlycklig när jag väl kom hem. Vi hade lite tjejsnack i trappen, bland annat berättade jag den sorgliga nyheten att Ellas bästis Linnea ska flytta från Ryd. Ella tog det bra när jag förklarat att det bara kommer ta 10 minuter med bil till Ekängen dit Linnea ska flytta. Kl 6 åkte jag och Andreas och hämtade upp min professor, Brett, och hans fru Linda. Vi åkte till en segelklubb vid Milsons Point precis norr om Sydney Harbour Bridge, där Andreas skulle spela kontrabas på sitt första gig här i Sydney. Medan Andreas plockade fram noter och stämde basen gick jag, Brett och Linda en promenad runt den vackra lilla segelbåtshamnen. Andreas spelade förvånansvärt bra för att aldrig ha träffat de andra tre musikerna och inte spelat Djangojazz förut.

En Tisdag

Tänkte dokumentera en vanlig dag i Sydney. Den blev dock inte perfekt vanlig eftersom Walter var sjuk. Han har fått feber. Den är dock på tillbakagång så det är ingen fara.

Katarina vaknar före alla andra och smyger iväg till sitt job vi andra vaknar lite senare, jag oftast sist. Någon gång efter kl 8.00 blir det frukost.



På tisdagar är det sedan öppet hus (för barn) i Svenska Kyrkan inne i stan. Dit brukar Andreas åka med barnen, men denna dag fick Walter stanna hemma med Hanna. Ella och jag tog buss 339 som går från Clovelly Road och ända fram till precis där kyrkan ligger. Perfekt.



Men vi burkar oftast komma fram lite för tidigt så vi brukar ta en liten promenad i Hyde Park först, och fika lite på en parkbänk. Här har Ella knäppt mig:



Vid kl 11 börjar öppet hus. Då går vi dit. Som jag bloggat om förut, så är det en liten lägenhet där man klämmer in sig och käkar våfflor och leker med barbiedockor etc. Det blir även sångstund så småningom.



Denna dag tog vi en extrasväng på stan efteråt. Det blir lite lättare med bara Ella. Vi hittade en fin musikinstrumentaffär där vi köpte två kazooer och ett notställ. Sen gick vi vidare till en affär där det skulle finnas svenska teer, typ södermalmsblandning etc. Vi köpte munk-te och höst-blandning (trots att det ju är vår här).

Sen åkte vi hem.

[Nu forstätter Katarina bloggen]

På väg hem från jobbet mötte jag Andreas och Ella som just klivit av bussen. Väl hemma gick Andreas och barnen in på barnens rum och gjorde något hemligt som visade sig vara en överraskningskonsert för mig och mamma. Nummret var Pippi Långstrump på gitarr och kazo. Efter kvällsmaten, tomatsoppa (enligt Walters önskemål) och pannkakor, tog mamma och jag bussen till Randwick Ritz för att se The Ducess. På tisdagar kostar det 7 dollar att gå på bio i Sydney.



The Ducess handlar om Lady Dianas anmoder, Georgiana, som var född mycket förmögen och gifte sig med en ännu mer stenrik snubbe men dock total torrboll och 10 år äldre. Georgiana blev en trendsätter och mycket omskriven kändis. Hennes make hade hela deras äktenskap en älskarinna som han gifte sig med efter Georgianas död. Obegripligt varför Diana upprepade detta liv. En film som antagligen kommer gå hem i Australien och England och värd att se om man gillar kostymfilmer.

Regnig Manly Jazz Festival

Bloggat av Katarina.

I lördags började den tre dagar långa jazzfestivalen i Manly, det är Labour Day och ledigt på måndag. Vi trotsade dåliga väderprognoser och åkte hela familjen med buss och färja över till Manly. Väl framkomna var det uppehåll och lunchdags, så tjejerna gick och köpte fish and chips medan killarna gick och tog bra sittplatser på en bra konsert vid en scen precis vid Manly Beach. Visst låter det trevligt! Regnet började ösa ner, vi fick tömma stolarna på vatten, och det fanns gott om sittplatser kan jag lova, innan vi under paraplyer sög i oss vår lunch.



Därefter gick jag och barnen till lekplatsen vid havet. Regnet fortsatte att ösa ner till ökande vindstyrka. Festivalen till ära hade lekplatsen utökats med fyra hoppborgar och en karusell som arrangörerna förtvivlat försökte få ner innan allt blåste bort. Men barnen tappade inte sugen utan Ella kom på att vi kunde söka skydd på damtoaletten, där hon passade på att torka sitt hår under handtorken som var i lagom ståhöjd för henne. Sedan gick vi och åt glass innan vi letade upp mamma och Andreas. Manlys stora turistgata, the Corso, är full av fontäner som lustigt sprutar upp direkt ur betongplattorna som man går på. Ella och Walter bidrog till turistattraktionerna genom att i regnet gå igenom ca 55 vattensprutt som säkerställde att allt under regnkapporna också blev helt genomblött. Inte bara vårt semesterfotoalbum kommer att ha Ella och Walter i Manlyfontäner. Andreas hade under dagen fixat ett gig som kontrabasist i ett Djangoband på onsdagkväll. Kul!

Hos Andrea

Bloggat av Katarina

Igår (torsdag) åkte jag och Andreas hem till vår svägerskas syster Andrea (Andreas brors frus syster) som bor i Sydney sedan fem år. Andrea bor mitt i centrala Sydney (Surry Hills) på åttonde våningen med en balkong med gallergolv. Jag gick inte ut på balkongen, men Andreas och Andrea stod lugnt där och sippade vin i den 35 gradiga vårkvällen. Vi ringde upp David via skype och började tillsammans planera julen in Sydney. Vi kommer bli 12 svenskar (min syster Helena med Mats, Andreas bror David med Anja och två kompisar till Andrea, förutom Andrea, Andreas, mamma, Ella och Walter och jag).

La Perouse

I söndags för två veckor sedan åkte vi till La Perouse som ligger ca 20 minuter med bil söderut, vid Botany bay som är nästa havsvik söder om Sydney. En udde med fantastisk utsikt över havet och både sand och klippstränder. Vi valde att bada för första gången från släta klippor. Det var två dykare i närheten som harpunerade bläckfiskar som de skulle grilla. Det var roligt för barnen att se stora bläckfiskar komma upp ur havet.



En av dykarna kom fram till oss och sa åt oss att inte gå så långt ut i vattnet för det fanns blue ringed octupussies där som är dödliga och det finns inget motgift. Jag fick nästan panik! På kvällen satt jag och Andreas och sökte på webben på denna bläckfisk. Där stod att läsa att bläckfisken är stor som en golfboll och har gift att döda 27 vuxna människor inom loppet av några minuter och det finns inget motgift och de finns längs hela Sydneys kust! Det positiva var att giftet orsakar att man inte kan andas så får man bara konstgjort andning i 24 h så klarar man sig. Sedan gick vi och åt fish and chips med bläckfisk (Walters favorit).

Botany Bay är ganska industialiserad, med en stor containerhamn och Sydneys flygplats.

Tidsskillnad 9h

Idag blev det sommartid här i Australien, dvs klockan flyttas en timme frammåt. Det betyder att nu är det under några veckor sommartid både i Australien och Sverige. Tidsskillnaden Sverige-NSW förlängs från 8 timmar till 9 timmar.

Här är några exempel.

När klockan i Sverige är 8.00 på morgonen har klockan redan hunnit bli 17.00 i Sydney.
När klockan i Sverige är 12.00 mitt på dagen, har klockan redan hunnit bli 21.00 i Sydney.
När klockan i Sverige är 20.00 på kvällen, har klockan redan hunnit bli 05.00 dagen efter i Sydney.

När den svenska sommartiden försvinner i slutet av oktober någon gång så blir tidskillnaden tio timmar.

Mer om om tulpanfestivalen

Puh, idag fredag har det varit varmt. 35 C sägs det. Hanna, jag och barnen tog bussen ner till stranden i stranden i Clovelly på förmiddagen (som jag bloggat om förut). Vi tog med lite ägg-smörgåsar, frukt och dryck. Det blev trevilgt. Vattet är inte så varmt här i Sydney. Kanske 18 grader idag. Det sägs att det inte kommer att bli mycket varmare i sommar heller. Men det var perfekt när det var 35 grader i luften och solen stekte.

35 grader är dock ovanligt så här års, vad vi förstår. det blir sällan varmare i sommar, och så här års skall det väl vara några grader över 20 eller nåt. Det skall bli kallare igen i helgen.

Nu har jag äntligen tankat över bilderna från vår utflykt förra helgen. Då åkte vi som sagt var söderut en liten bit. Vi tog motorvägen M5. Det var första gången vi åkte motorväg. Den är en betalväg, men jag har beställt en E-tag som jag monterat in i bilen. Den piper till lite när man passerar en betal-station, och sen dras pengar automatiskt från mitt konto. Det blev nödvändigt när jag började repa med jazz-bandet och behövde åka genom Harbour-tunneln varje vecka.

Bilkörning är för övrigt märkligt i Australien på många andra sätt än vänstertrafiken. Dom på motorvägarna kör de sällan fortare än 100km/h och det finns inga bensinmackar eller väg-restauranger längs med motorvägen heller.

Målet var Bowral där Katarina och Hanna hade spanat in en tulpanfestival, Tulip Time. Det vi huvudsakligen ägnade oss åt där var ett besök i en park/trädgård med mycket tulpaner, och paraden. Katarina och Hanna som är vana blomsterbetraktare var inte så väldigt imponerad av själva blomsterprakten. Det var mycket tulpaner, men Trädgårdsföreningen har fler. De var dock imponerade av att de fått till en så trevlig festival med så enkla medel. Förutom själva blommorna var det mat-stånd, vin-provning, en liten scen där det spelades blåsmusik och sydamerikansk indianmusik.



Sen blev det parad genom det lilla samhället. Jag vet inte vad de har för parad-tradition här i Australien, men detta var en relativt enkel parad. NSW Firebrigade Band gick först. Sen kom en massa veteranbilar, cyklister och sponsorbilar, en kinesiks Falun-Gong (eller Falun-Dafa som är samma sak) orkester. Och på slutet en säckpips-orkester. Inga tulpaner förekom i paraden.

Huvudsponsor för hela festivalen var Black Dog Institute, som fö ligger granne med Katarnas institut här i Sydney. De syslar med Depresioner och mano-depresivitet. Lite märkligt som sponsor, men det funkade.

När vi var klara med tulpanfestivalen åkte vi vidare ut mot kusten till Kiama där vi skulle sova. Vi hade bokat rum på ett hotell som hette Grand Hotel Kiama. Det var en pub med lite rum ovanför. Säkert 100 år gammal, och väldigt pitoresk. Möjligen skulle man kunna säga fallfärdig. Men maten var god, och personalen trevlig. Oturligt nog var det lördag kväll och rockband i puben... Men barnen somnade, trots Honky Tonk Woman på ganks hög volym precis under vårt rum. Men dom slutade spela vid midnatt.

Dagen efter åkte vi söderut. Först till utsiktspunkten vid norra änden av Seven Mile Beach.



Det var en väldigt lång strand. och som det verkade, väldigt lite exploaterad. Det verkade vara mest skog. Inte så mycket folk heller. Vi åkte ner tillstranden sen och den var verkligen stor. Alla badade! Det var faktiskt premiär för havsbad i New South Wales för de vuxna.

Sen åkte vi upp till Kiama igen för att se på blåshålen. Varken det lilla eller det stora hålet sprutade dock denna dag. Det var för lågt tidvatten, och möjligtvis även lite för lite vågor.





Hemvägen var utan intermesson.