Hemma!

Vi kom hem!

Det blev dock inget bloggande i Singapore, som jag hoppades i det förra inlägget. Det visade sig att det bara var 20 minuters marginal och på den tiden skulle det köpas en Barbie-docka, som Kataina lovat Ella redan vid utresan för ett år sedan (och som Ella sedan pratat om varje vecka). Prioriteringen blogg eller Barbie behövde därför inte diskuteras. Annars gick Singapore-stoppet bra trotts att man måste konka ut allt handbagage ur planet och sedan, 20 minuter senare, genom en säkerhetskontroll och in i samma plan igen.

Stoppet på Heathrow blev något mer dramatiskt då Katarina upptäckte att hennes ryggsäck med jobb-laptoppen hade glömts på transferbussen mellan terminal 4 och 5. Då stod vi redan vid säkerhetskontrollen och det var ganska kort tid tills vårt plan till Sverige skulle gå. Om vi skulle försöka springa tillbaks till bussen och möjligen åka tillbaks till terminal 4 så skulle vi obönhörligen missa vårt flyg, så enda alternativet var att fortsätta genom säkerhetskontollen in i terminal 5. Katarina sprang lite i förväg medan vi andra skickade väskorna genom röntgenapparaten. När vi kom igenom visste Katarina att vi skulle till Customer-Service-disken som låg på vägen till vår gate. Vi joggade dit med vårt berg av handbagage. Medans Karina stod och pratade med damen bakom disken ropade en man från våningen ovanför och frågade ifall det fanns en laptop i väskan. Ja! ropade vi, och då kom han ner med Katarinas ryggsäck. Magiskt! Sannolikt förlorade vi högst fem minuter på denna incident. Röta är bara förnamnet. Mannen och hans kompis fick båda en rejäl kram av Katarina och sen sprang vi vidare mot vår gate. Ella drog en stor kabinväska och hade sin stora ryggsäck på sig. En riktig hjälte! när vi kom fram hade alla redan gått på planet, men även vi fick plats, som tur var.

Resten av resan skedde utan större incidenter och när vi kom fram möttes vi av mina föräldrar (dvs de som numer går under benämningen Farmor och Farfar).

Katarina och barnen åkte med dem till Uppsala, medans jag tog tåget till Linköping för att hämta bilen. Jag blev upplockad på stationen av svärmor Hanna som körde mig till Ryd där vår fantastiske granne Hans redan fanns. Han hade under senaste veckorna hämtat bilen från det ställe där den stått under tiden vi varit borta, och kört den genom besiktningen etc. Fantastiskt! Dock var det lite si och så med bilbateriet, så vi fick använa startkablar. Men sen gick det bra. Jag och Hanna tog en titt på huset också, så klart, och det såg ut att ha klarat året med studenterna utan större problem. Kändes trevligt att komma hem igen. På kvällen åkte jag sen till Honken och åt mat och spelade och beundrade hans nya tuba, innan jag till slut slocknade hemma hos Hanna. På morgonen tog jag bilen till Uppsala.

En sista reflektion är att det kändes väldigt lite konstigt att komma hem. Det mesta är som man mins det, och det känns väldigt naturligt att träffa alla man känner etc. Det som känndes mer konsigt var att det gick så fort att avsluta livet i Sydney. Vi hade ju lägenhet, bil, möbler, jobb, skola, orkestrar etc. På bara några veckor var alla avvecklat och allt som återstod var några resväskor.